Glimtar från Koftefesten 2016, Lindesnes

Hemkommen igen efter en fantastisk Koftefest vid Norges sydspets och samvaro med drygt 160 glada stickare! Ja, denna helgen har varit riktigt inspirerande och jag har fått många nya stickande vänner.

Vi bodde flott på Lindesnes havhotell med en fantastisk utsikt och vackra ljusa lokaler.

Fönster från golv till tak! Utsikt från sängen, fredag morgon!

Egentligen började festen på fredagen men Lena från Göteborg o jag gav oss av redan på torsdag morgon och tillbringade resdagen med besök i så många garnaffärer som bara var möjligt längs vägen. Stopp blev det i Larvik, Porsgrunn, Brokelandshöien och i Arendal. Sedan stängde de för dagen (17.00). Det kan konstateras att garnaffärerna generellt är välsorterade och vi fick klämt på såväl gamla välkända som, för oss, nya kvalitéer! Fredagsmorgonen inledde vi med en tur ut till Lindesnes fyr och Norges sydligaste spets, därefter till Kristiansand och Mandal för att få med oss garnaffärerna även där och köpt lite till!

 

Under fredagskvällen hade vi en fantastisk uppvisning av koftorna i Koftefestboken och Vanja Blix Langsrud och Tone Loeng berättade lite bakgrund till varje kofta. Vi stickade och hade så "morsomt". 

Välkomsttal, men jag fick visst bara med ryggtavlorna!

Lördagen var vikt för heldagsbesök på Sjölingstads ulldvarefabrikk. Det var intressant. Utställning med gamla koftor och försäljning av garn, intressanta föredrag av t.ex Annemor Sundbö & Tone Loeng, lunch och rundvandring i fabriken.

En otroligt vacker ullpläd på gång!

En av deltagarna, Berit Roppestad Gregersen, kom i Sydkoster!!! Det är verkligen en speciell och glädjande upplevelse att se sin egen design på någon annan!

Här stickades överallt och det var en fröjd för ögat att bara sitta och titta på alla fina koftor som passerade förbi, ja, nästan som en modevisning som varade i flera dagar! Här några axplock.

 

Söndag var det stickcafé ute vid fyren men vi hade färjetid att passa i Sandefjord och valde en tidig avfärd. Av bilderna på nätet kan konstateras att de som deltog var nöjda!

Koftefesten 2017 blir i Drammen den 21-23 april och har du möjlighet att delta, gör det! Det är så trevligt och kontaktskapande! 

Om du inte redan är med, gå gärna med i Koftegruppa på Facebook, förutom att det är en guldgruva om man är intresserad av gamla norska "oppskrifter" (finns i deras bild och filarkiv) kommer Vanja att lägga ut mer information om nästa års Koftefest där. 

Klippkant med duchess!

Att sticka på rundsticka är min passion! Allra helst stickar jag koftor och då uppifrån och ner. Fördelarna är många, monteringsarbetet blir minimalt. Men framkanten måste klippas upp och för det momentet finns flera olika metoder. Först nämner jag två gamla beprövade sätt som många har visat och beskrivit tidigare, sedan kommer en beskrivning på hur jag har gjort lite annorlunda.

Ett användbart sätt som fungerar utmärkt i 100% ull (utan superwashbehandling) är att virka smygmaskor längs kanterna för att låsa varven, därefter klipps koftan upp och kanterna viks in och nästst fast. På norska kallas klippkanterna "sårkanter", det tycker jag är en passande benämning då de kan se ganska trassliga ut.

När jag stickar i alpakka, merino eller ull som inte binder sig/filtar sig, använder jag den välbeprövade metoden symaskin med 3-stegs zigzag! Därefter viker jag in kanten och näster fast den. Alternativt kan ett band sys fast över klippkanten. Men de vackra dekorationsbanden är ofta lite tjockare och när de väl är på plats kan koftan upplevas som lite bulsig just över klippkanten och om man har otur, kan detta synas från framsidan när koftan är knäppt. 

Det jag testat nu är att använda satin-/satäng- eller duchesseband, ibland även kallade blanka snedremsor, för att täcka över klippkanterna. De som är så där härligt hala och kan uppfattas som lite kalla när man tar på dem!

Bandet viker jag runt klippkanten och näster fast på båda sidor. En bonuseffekt med satängbanden är att de glider lätt mot tröjan eller blusen man har under! 

Så här ser det ut på avig- respektive rätsidorna: 

Här fick halsringningen band av bara farten. Koftan är stickad i merino som gärna töjer sig och bandet hjälper till att hålla halsringningen i den storlek som var tänkt från början.

Så här har jag gjort:

Framkanterna stickas först, zig-zagen sys, därefter klipps koftan upp, tvättas och våtspänns/blockas efter de mått den ska ha när den är torr. Ja, jag tvättar koftor med symaskinsydda sömmar innan de är helt färdigmonterade. Min uppfattning är att resultatet blir bättre och det går att få riktigt släta framkanter och de är i rätt längd i relation till framstyckenas längd. Framkanterna drar inte ihop framstyckena vertikalt utan måttet blir så som jag vill ha det. 

1. Här viks snedremsan ut och rätsidan vänds nedåt, mellan framkanten och klippkanten.

2. Första sömmen sys

3. Första sömmen är sydd, (den som är mot framkanten), bandet vänds runt själva klippkanten

4. Här näster jag fast bandet på insidan av klippmaskorna, inte i koftans framstycke

Så här ser det ut när det är klart!

Här syns svängen vid halsen, bandet tas inte av utan man viker det och låter det följa med. Lite trixit är det men snedremsorna är ganska tillåtande!

Vill man nörda till det lite extra kan duchessbanden sättas runt ärmöppningarna också, om det är en kofta som stickats nerifrån och upp i ett stycke och sedan klippts upp för ärmarna.

Nu blir det packning för i morgon bär det av till Mandal i Norge och Koftefesten 2016! Det ska bli riktigt kul och jag återkommer med rapport i nästa vecka!

  

Stickmarkör -> kulramsmarkör

Veckans tips för mig, scrollade jag förbi i något socialt media. Tyvärr hittar jag inte inlägget igen men dyker det upp kommer tipsgivarens namn presenteras här! Kanske är tipset allmänt vedertaget men för mig var det nytt.

Det handlar om hur man på ett enkelt sätt kan hålla ordning på antal varv mellan ökningarna/minskningarna i stickningen, t.ex. på undersidan av ärmar. 

"Verktyget" är en enkel stickmarkör som används som en kulramsmarkör, d.v.s den flyttas ett steg åt vänster för varje gång (varv) man stickar förbi markören. 

 1v har stickats efter ökningen

6 varv avklarade och på min ärm är det dags för nästa ökning!

Att hålla ordning på antal varv är i sig inte speciellt svårt. Tidigare har jag satt en markör vid varje ökning/minskning men "kulramsmetoden" (min benämning) gör det enklare att få en snabb överblick när det är dags för nästa ökning/minskning under tiden man stickar. 

Visst är det härligt att lära sig nytt och allt som kan förenkla tillvaron vid stickning är speciellt välkommet!